”Plötsligt händer det”, skrev du i ett mejl till Besöksliv. Vad hände?
– Min fru var 16 år och jag 20 när vi började i den här branschen, vi kan inget annat. Nu har vi passerat 65 och under senare år har våra barn undrar hur länge vi ska hålla på? Men när man har ständig fokus på driften i en intensiv verkamhet hinner man inte tänka på att sälja. Men nu kom köparna, via en mäklare. Det var för fem veckor sedan och vi skrev på igår torsdag. Så det har gått som en raket!
Så ni hade mäklare inkopplad?
– Ja, men det var lugnt först. När processen kom igång hade vi plötsligt fyra intressenter inom ett par dygn. Jag fick till och med ett sms när vi satt för att skriva kontrakt inne på banken.
Hur känns det?
– Jag sa till Agneta när jag vaknade att jag mådde som en kolibri. Agneta var lite mer tveksam, men jag längtar efter att få bli lite egoistisk! Varje morgon har agendan varit Toftaholm. Vi själva och barnen har hamnat nere vid punkt 20.
Blir det klassiskt pensionärsliv nu?
– Jag kommer inte lägga av! Jag är en nätverkare och efter ett halvår här bjöd jag in mina närmsta konkurrenter och sa att jag hade en plan. Sedan dess har vi Småland resort, som vi marknadsför gemensamt. Samma sak med Historic hotels. Och sen har jag dragit igång ett projekt med att hitta kockar.
Ja, du söker bland nyanlända?
– Ja, i november samlade jag branschfolk, skolor, rektorer och AF. Jag hade en plan. AF letade fram 20 nya svenskar som vi djupintervjuade. Av dem fick åtta genomföra praktiska prov på Gislaveds restaurangskola. Fyra av dem var proffs och arbetar nu på restauranger runt Gislaved. Jag ska göra samma i Värnamo Ljungby nu. Det har gått så långt att jag är inbjuden till Jönköping för att lära folk i andra branscher hur man gör.
Så sent som i december sökte ni ny köksmästare. Hur gick det?
– Det lyckades inte så bra först. Men nyligen hörde Job Norway av sig och berättade att pendeln slår tillbaka. Svenskar vill hem. Så i förrgår kom en kille. Han hälsade först på oss och igår hälsade han på de nya ägarna. Det blir bra. Jag vill inte lämna över något jag inte står för.
Nya ägare blir Eva och Pelle Hjortblad. Vad tror du blir svårast för dem?
– De övertar en organisation som står och går, är inarbetad och kunnig, men det blir en värld att lära sig. Man måste leva ett år här för att veta vad det handlar om. Det tar den tiden att kugga in.
Vad avundas du dem?
– Att få äga det här, faktiskt. Jag ser att magnolian knoppar nu. Den här årstiden är en dröm. Jag avundas dem att få vara stolta ägare.
Pelle Hjortblad, du och din fru Eva tar över. Du har bland annat varit marknadschef på McDonalds och företagsledare och din fru är civilekonom. Ni lämnar Stockholm för Toftaholm. Hur tror du att ert liv kommer att påverkas?
– Mycket! Vi kommer att vara väldigt engagerade. Vi kommer leva och bo på herrgården. Vi vill vara nära verksamheten. Den här typen av anläggningar kräver att ägarna visar sig annars blir de opersonliga och det märks både på personalen och syns på siffrorna.
Ni har inte haft liknande roller tidigare. Hur känns det?
– Vi är säkra på att vi kommer att lära oss mycket, och ser fram emot det. Men jag tror också att vi har mycket att bidra med från våra tidigare erfarenheter.
Har ni sovit gott sedan ni skrev på?
– Ja! Mycket bättre i natt än nätterna innan. Fram till att bläcket torkar funderar man på både det ena och andra.
Ni har redan gjort vissa planer framåt. Berätta.
– Ja vi vill satsa mer på wellness. Vi har lyssnat på personalen och de har märkt att gästerna efterfrågar saker att göra. Både konferens- och weekendgäster. Så vi ska ha gym och arbeta med teman. Nyligen infördes yogasöndagar och söndagens är fullbokad. Vi ser wellness som en trend på den här typen på hotell. Och det finns lokaler att ta av! Vi ska kanske göra som en pub med dart och biljard också, men i övrigt driva Toftaholm som hittills och inte skrämma bort de gäster som trivs här. Vi är måna om att ta över stafettpinnen.
Har ni förankring i trakten?
– Nej, men jag brukar säga att jag känner folk i varenda buske. Och vi lär snabbt känna fler. Vi ska vara nära. Nu när vi var nere hamnade vi i samspråk med gäster och de hade alla varit på Toftaholm flera gånger tidigare och tänkte komma igen. Jag tror på den sortens närhet, att våga visa sig och prata med gästerna. Det är en del av charmen att det finns någon som bryr sig.