Efter 45 år som servitris: ”Jag har världens bästa jobb!”

Det finns servitriser som gör det de ska göra. Och så finns det dem som ser och gör det lilla extra, det som stannar kvar i minnet hos gästen och som gör att gäster återkommer gång på gång.

Ett restaurangbesök förändrade allt

Till den senare kategorin hör Sissie Svärdström, 65 år. Det är 45 år sedan hon förälskade sig i restaurangvärlden. Och kärleken håller i sig.

– Jag minns det så väl. En väninna och jag skulle gå till restaurang Skeppet och äta middag. Jag drabbades starkt, kunde nästan inte äta, jag kände bara att hit ska jag. Jag ska stanna här, säger Sissie och skrattar.

Då var hon 20 år. Redan nästa dag såg hon i lokaltidningen att de sökte en städerska till Grand Hotel, där restaurang Skeppet ligger, och hon sökte direkt.

– Jag tänkte att ”jag ska in i det där huset”. När de konstaterade att jag var för ung för att städa och föreslog att jag skulle ta tjänsten som smörgåsnisse istället nästan skrek jag högt av glädje, minns Sissie.

Älskade tillvaron

Hela hennes liv är, som hon själv säger, ett pärlband av lyckliga tillfälligheter, som hon varit modig nog att greppa. En sådan var när kärleken fick henne att flytta till Hälleforsnäs, och hon tog mod till sig och knatade upp till Harpsund för att söka jobb.

– Herregud, jag fick jobbet! Jag älskade det, gick runt i en klänning som såg ut att vara från 1800-talet, jobbade med familjen Palme, och sedan också för familjen Fälldin, säger Sissie.

Hon älskade tillvaron på Harpsund. Berömda politiker passerade huset i en strid ström, och hon upplevde massor.

– Vid ett tillfälle hade Palme statsbesök från Mocambique. Jag serverade, och hade fisk på uppläggningsfatet som gästerna skulle ta för sig ifrån. Men, gästerna missuppfattade och tog hela fiskar. Efter en liten stund insåg jag att fisken inte skulle räcka på långa vägar, tanken var ju att man skulle ta en liten bit bara. Tack och lov insåg Karin Söder vad som höll på att hända, och räddade situationen.

När kärleken tog slut flyttade Sissie återigen upp till Gävle och till Restaurang Skeppet. Av olika anledningar sökte hon sig vidare till Gimo Herrgård, samma ställe som hon är på än idag.

– Jag älskar det stället, säger hon.

Förverkligade sina drömmar

Men, under årens lopp har Sissie ändå gjort sina avstickare. I bakhuvudet hade hon en dröm om att få servera på Nobelbanketten. Sagt och gjort, hon ringde upp och fick ett svalt, men korrekt mottagande. Tänkte att det inte blev något.

– Men någon morgon senare ringde telefonen. ”God dag, det här är från Blå Hallen”. Jösses. Jag flög upp i givakt, trots att vi bara pratade i telefonen!

Det blev början på en lång affär med Nobelbanketten. I år serverar hon i Blå Hallen för 29:e gången, och det är lika spännande varje gång.

– Första gången höll på att bli min sista. Jag tänkte att man ju måste klä upp sig, och hade mina finaste högklackade skor på mig. Efter bara någon timme brände fötterna som eld! Numera har jag alltid bekväma skor på mig.

Världens bästa yrke

Gimo Herrgård har dock Sissie varit trogen. När hennes make gick i pension bestämde hon sig dock för att byta arbetsplats till Söderfors Herrgård, med samma arbetsgivare.

– Jag har världens bästa yrke. Jag tycker mötet med kunderna är fantastiska och ser det som en spännande utmaning att få kunden att trivas. Och – ju krångligare gäst – desto roligare är det när man lyckas få gästens attityd att vända.