På många sätt är historien bakom Vår tid är nu lika fascinerande som tv-programmet själv. Johan Rosenlind, som står för grundidén till tv-serien, kom till Stockholm som 19-åring 1978 och fick jobb på Victoria som hovmästare. Mellan -85 och -91 var han hovmästare på Hamburger Börs.
– Det var en härlig tid! Jag har många fina minnen och vänner från den tiden. En hel del händelser i serien har jag hämtat direkt därifrån. Exakt vilka kan jag inte säga, jag vill ju inte att dem det handlar om ska känna sig utpekade, säger Johan Rosenlind.
Restaurangerna som han arbetade på ägdes alla av Tore Wretman, som varit en stor inspiration för två av seriens huvudkaraktärer: kökspojken Calle och Peter, yngste sonen i familjen Löwander.
– Tore Wretmans betydelse för svenskt restaurangliv är ovärderlig. Han förnyade och utvecklade både maträtter och sättet att gå på restaurang.
När Johan Rosenlind lämnat branschen kom funderingarna på hur han skulle kunna omvandla sina erfarenheter till en tv-serie om folkhemmets framväxt sett utifrån en restaurang. För vad kan vara en bättre miljö än en restaurang där alla samhällsklasser och alla sorters människor möts.
– Jag skickade min idé till SVT. De gillade förslaget och snart var jag och manusförfattarna Malin Nevander och Ulf Kvensler i gång, berättar Johan Rosenlind när Besöksliv träffar honom i Stockholm dagarna innan jul.
Han hade visserligen skrivit två romaner tidigare, men hade ingen tidigare erfarenhet av manusskrivande. Däremot har Johan Rosenlinds många år i restaurangbranschen varit helt avgörande för att göra serien trovärdig.
– Vi valde att fokusera på tre årtal som är viktiga både för Sverige och restaurangbranschen: 1945 med efterkrigstiden då ransoneringen upphörde och människor kunde gå på restaurang igen. 1955 när motboken togs bort och barlivet tog fart. 1968 med stora samhällsförändringar och Stockholm fick sin första nattklubb av internationella mått.
Och det är inte bara Tore Wretman har inspirerat karaktärer i serien. Helga Löwander, spelad av Susanne Reuter och i serien kallad Tanten på taket, har en förlaga som funnits i verkligheten. När Johan Rosenlind arbetade på Hotell Mårtenson i Halmstad fick han som första uppdrag att servera middag till Greta Gruber, änka till mannen som en gång i tiden startat hotellet, som bodde i våningen högst upp i hotellet.
– Jag skulle säga att de flesta karaktärerna på ett eller annat sätt har fått inspiration från verkligheten, säger Johan. Ethel har till exempel fått en del drag av min livskamrat Lotta Fritzdorfs mormor. Hon hette också Ethel och var kallskänka, säger Johan Rosenlind och tillägger att Lotta Fritzdorf, som är forskare och lärare i pedagogik, har haft en stor roll i skapandet av karaktärerna.
Det ligger ett stort researcharbete bakom Vår tid är nu och det har varit viktigt att minsta detalj är riktig.
– Jag har haft stor nytta av boken Kampen bakom svängdörrarna som är utgiven om Hotell-och restaurangfacket. Jag har också studerat menyer från olika tidsepoker och pratat med människor som var med.
Mycket möda har även lagts på scenografin. Restaurangkök, matsal och nattklubb är uppbyggda i en tv-studio i Jonsered, till och med järnspisen är på riktigt. För att kunna göra bra rollprestationer behövde skådespelarna lära sig hur det går till på en restaurang och inte minst hantera matvaror på rätt sätt.
– Det är jag som har lärt Peter Dalle, som spelar Stickan, att hacka lök.
Det är stor skillnad på restaurangbranschen i dag och på 70- och 80-talet när Johan Rosenlind var verksam i branschen.
– Attityden var mycket tuffare då, det var sexism, rasism och ett käftande utan like. Man skulle tåla att bli hunsad och gapad på. Det fanns en stenhård hierarki med köksmästaren i topp. Han skulle vara lite elak, det hörde till. Så är det inte längre.
– Dessutom är utbudet av restauranger så mycket större nu, från stjärnkrogar till enklare ställen. I Stockholm kan man hitta kök från hela världen och alla går ut och äter mycket oftare än då.
Reaktionerna på tv-serien från folk i restaurangbranschen har varit idel positiva.
– Jag har fått så mycket kärlek. Alla säger att det är en fin skildring av branschen och att de känner igen sig.